supermammabloggen.blogg.se

För drygt ett år sedan vaknade jag en morgon och kunde inte ta mig ur sängen. Jag hade 39 graders feber och kände mig helt borta. Det gick ett par dagar, febern gick ner, men jag kom ändå inte ur sängen. Jag blev sjukskriven. Jag var helt tömd. Kunde inte komma ihåg mitt eget mobilnummer ens, allt var kaos och min hjärna och min kropp orkade inte. Det tog bara stopp. "Du kommer att behöva vara hemma minst ett par veckor" sa min husläkare. "Tills du hunnit träffa kuratorn. Minst ett par gånger." Jag förstår nu att han redan då förstod att jag inte alls skulle vara tillbaka på jobbet efter ett par veckor... 

 

Under ett års tid har jag försökt analysera hur allt kunde gå så fel. Jag har insett att man inte kan klara allt. Krävande jobb där man våndades över om man överhuvudtaget valt rätt i livet, förhållande i kaos, för mycket träning, för lite träning, för mycket mat, för lite mat, krav på att klara allt, hinna med allt, dåligt samvete över att man inte gjorde mer med barnen, ångest för att man inte hann städa, fotografera, promenera, fixa trädgård, laga egna köttbullar, sy gardiner, ta ett fotbad, vara mamma, vara fru, vara kompis, vara kul tjej, vara snygg, vara effektiv på jobbet, vara glad, vara vältränad, allt.

 

Jag började arbetsträna efter nio månader och nu jobbar jag halvtid. Jag försöker välja med omsorg vilka delar av mitt gamla liv jag vill ha tillbaka och var jag måste göra en förändring. Nu känner jag mig redo att börja dela med mig av mina framsteg och bakslag. Kanske för att jag själv har haft mycket glädje av och uppskattat att läsa om hur andra i samma situation har tagit sig ur det svarta kaos som "duktiga flickan"-världen är.

 

/Allie