supermammabloggen.blogg.se

Länge sedan jag kände mig tillräckligt samlad för att skriva något. Har varit så mycket senaste veckorna, både på jobbet och hemma. Jag har fått en del nya arbetsuppgifter och ett nytt team. Roligt, men jobbigt också, tar mycket energi för mig att fokusera och lära mig nya saker. Samtidigt jäktar man hemma för att få ihop en hållbara semesterplan. Så vansinnigt egentligen. Projektet semester har blivit mer av ett arbetsprojekt än ledighet för välbehövlig vila. Men jag tror i alla fall att vi har alla pusselbitar på plats nu och min man ska vara ledig länge i sommar så jag hoppas att har tar sin del av ansvaret hemma.

Jag har varit hos min psykolog ett antal gånger nu och det är verkligen bra för mig. Vi har nystat i var mina problem egentligen grundar sig i och jag tror att vi börjar hitta en stor syndabock. Jag kommer att skriva ett separat inlägg om detta längre fram, men det handlar om besvikelse på min egen förmåga och ett slags förakt och problem med acceptans av det begränsningar jag har. Det här föraktet jag känner för mig själv gör att jag lägger så mycket skuld på mig. Även när det gäller saker som, är sådant som är helt rimligt att vara besviken på andra för och att vara ledsen över. Jag har inte hört inte det rimliga själv förrän jag nu berättar om det för någon annan, utan har i alla år bara tyckt att jag själv varit värdelös.

Jag har så mycket att jobba med.