Smiter undan kraven, men vems är de?
Kategori: prokrastinering, självkänsla, utmattningssyndrom
Jag har alltid haft högra krav på mig själv. Min psykolog och jag försöker nysta i var dessa krav kommer ifrån egentligen. Man kan ju tro att jag ska åstadkomma jättemycket med den här inställningen, men ju mer tiden har gått, desto mindre har jag producerat. Jag har liksom hamnat i ett prokrastineringsbeteende, något som jag egentligen föraktar. Kanske är det för att (på ett irrationellt sätt) skjuta upp tillfället när jag får feedback och kritik, något som jag har väldigt svårt att ta. Beteendet i sig får mig att må ännu sämre och tycka ännu sämre om mig själv. Jag sätter mig i situationer som skapar väldigt mycket ångest.
Det är så nära kärnan av mitt problem vi har kommit i terapin hittills. Det som är kvar nu är att lista ut varför det har blivit såhär och hur jag ska ta mig ur det. Lösningen på prokrastineringen i sig kan ju tyckas enkel. "Skärp dig", "få det gjort, bara", men det sitter så djupt rotat och jag måste hitta anledningen till att jag fungerar som jag gör. Om jag gör det kan jag förhoppningsvis också ändra beteende. Varför är jag så rädd att få kritik? Varför är jag så rädd att det är värt den ångest jag får av att inte bli klar? Ångesten jag får av att sitta och fila på något i oändlighet medan förväntningarna på det jag åstadkommer samtidigt bara blir högre och högre och min ångest större och större?
Om en vecka går jag på semester. Jag vill inte sitta en hel månad och ha ångest för att komma tillbaka till jobbet. Jag vill slutföra något innan jag går hem på fredag. Något litet. Jag måste ge mig själv små mål. Göra klart en liten sak per dag. En enda sak. Då kan jag ha semester på riktigt. Gå hem på fredag och inte ha ångest. Det skulle vara underbart.
